Större förundran för varje år

Håller jag på att bli gammal? Otvivelaktligen är det väl så. Jag hör mig själv säga: "Det är fantastiskt, tänk att det kom en vår i alla fall, och se där, en vitsippa, fantastiskt!"

Och i år går det fort. Redan är hästhovens glansdagar över. Livet tar slut när det nyss har börjat. Det är för sorgligt. Är jag en banal poet? Det är också sorgligt.

Klart det gör ont

Ytterligare något slags litterär klyscha. Min kära hustru har dock satt gubbvarningsstämpel på mig, "fotografera blommor!".

Denna syrenknopp är dock sen i påskas. I går såg jag första häggen i blom och snart slår syrénblomman ut och då är våren över för den här gången.

Skönt, då kan man kanske koppla av lite.

Lika fantastiskt varje gång

Eller blir det inte lite mer fantastiskt för varje år? Är det när man tycker det som man håller på att bli gammal?

Mest fantastiskt tyckte jag nog att det var att i går, den 28 april, få se smultronblommor. Det bådar gott, på nåt vis.

Här finns det lite mera vår.

Mösseberg, måndag, 16.15

Så efterlängtat, så underbart. Sällan har jag fått så mycket tillbaka så plötsligt. Från vinter till sommar på en förmiddag?