Nä-nä, på riktigt, alltså?

Jag fick ett telefonsamtal från flygkamrat Jesper. Bara minutrarna innan hade jag annonserat på klubbsajten att jag hade för avsikt att åka upp till Ålleberg nån gång tidig eftermiddag. Jesper undrade:

-- Ska du med eller?

Jag tog för givet att han menade att vi skulle åka upp och flyga modell på hanget, som vanligt. Varpå han säger de där orden som då och då sticker lite i öronen:

-- Nej-nej, riktigt flygplan, alltså. Cessna, åka med, kliva in i, upp i luften.

"Riktigt". Vaddå, finns mina fina modeller bara i fantasin då, eller?

Hur som helst, vi fick en fin tur över nejden, såg Vänern och Vättern samtidigt, vinkade på barna i slalombacken (dom såg oss inte) titta på mitt hus (där stod frun och minsta dottern och vinkade, jag såg dom inte) och snurrade runt en del.

Kändes fint att flyga med Jesper och jag är fortfarande imponerad av hans landning i kraftig sidvind på asfaltsbana som mer liknande en skridskois.

Tack.

Jesper går igenom en av många
checklistor och jag försöker vara
tyst för att inte påverka säkerheten för mycket.
Jag blev extra glad över att han två
gånger kollade att min dörr var stängd.

Visst ser jag härligt avslappnad ut?

Mobilbilder när de är som bäst.

Nej, ska inte bli textilkonstnär...

Det följde med ett litet varuprov på sömmar till den nya symaskinen. Vi har länge klämt och bänt i våra plånböcker för att ta oss råd att göra denna investering. Vad den kostade? Gissa!

Nu anfaller dom

På besök i en förlorad verklighet

Been there, done that. Där fanns korgen i taket. Där fanns det kreativa kaoset på gården. Där fanns byssjan. Där fanns ett hål i väggen. Där fanns ett gränssnitt mellan det nya och det gamla, mellan verklighet och fantasi, mellan nu och då.

Vad mer kan jag säga än tack för kaffet och lycka till!

Många små puppor blir det

Nu är gipsskivorna slut. Nu har jag börjat gå på förpackningen till själv oljemålningskursen. Kartongen på insidan kändes lagom grov.

Hur snickrar man en kilram?

En tröttsam, näst intill evig, därtill ganska tråkig diskussion

Jag tror att det kommer en dag då jag kommer att börja använda Linux. Eller nåt annat som har med vare sig Windows eller mac OS att göra. Alltså, efter att ha återkommit till macen efter ganska många år i exil så märker jag att de har tagit till sig flera av avarterna i windowsmiljön, känns lite fånigt. Dels när det handlar om hur man administrerar användare och grupper, och där framför allt benämningarna, t ex väsensskillnaden mellan "delad" och "delat". DET är äkta pc-tänk.

Ännu värre var frågan om hur man ställer in förvald epostläsare, där har jag verkligen försökt. Jag har sökt, och jag har läst manual och jag verkligen flera gånger gett mig den på att lösa frågan. men gått bet.

Så frågade jag kollega Y häromdagen, och hon såg mest undrande, öppnade "Mail" och visade inställningsrutan för förvald epostläsare.

Jamen, det var ju för att slippa "Mail" som jag ville välja annan. Och jag har aldrig ställt in några konton, och därmed aldrig fått tillåtelse att komma fram till inställningsdialogen. DET är ett moment 22 och PC-tänk som heter duga! Om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag ju.

Vad det visar är ju bara att det aldrig funnits några macanvändare som vågat gå vid sidan av Apples förvalda program, åminstone när det gäller kommunikation.

En lödande julhelg?

Arbetskamraten R har varit ovarsam med sin sladdmojj och därför exproprierat min eftersom jag ju inte hade någon disk.

Men nu så, har jag disk och nylödd sladdmoj. Diskbytet ska dock Jonas har mest cred för, tack för hjälpen. Du kan få skruvarna som blev över för besväret, och jag kan säkert bjuda på lunch nån dag å skolans vägnar.

Trots en massa supertextilfibrer som
aramid och polyamid (kevlar och nylon)
så kommer det en dag då sladden går av.

Pfszztt!

Med samma respekt som min generation
meckade Amazon, frustade Jonas två gånger,
och en dryg timme senare var den nya disken på plats.

En helt annan historia om lödning hittar du här.