Ett fint välkommen tillbaka

Och så har jag då börjat jobba. Har faktiskt hållt på i två veckor, även om det varit på deltid. Första dagen fick jag massor med fina "välkommen tillbaka". Det finaste av alla var nog denna teckning av Daniel Laeben-Rosén.

Klyschornas mästare

Egentligen skulle man ju lägga upp en sajt eller en blogg med bara en massa klyschor. Härom året hittade jag ju en del roliga ordspråk, som "har man slagit yxan i båten får man ro utav h-e".

Men nu handlar det om att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag vet, det är hemskt med sådana plattityder eller klyschor. Men likväl står men där en dag och mumlar.

Just nu känns det fantastiskt bra att frun och jag sporrar varandra att komma ut. Och väl där, i skogen, händer det saker i såväl kropp som själ. Precis som om man inte visste det innan, men det är verkligen en annan sak att står där i regnet och njuta av egen full kraft, än att bara tänka sig tanken i tevesoffan i höstmörkret.

Oj då, plötsligt sjönk bloggningsfrekvensen

men man kan väl säga att jag fick annat att göra. Plötsligt invaderades hobbyrummet av ventilationsrör, termostatblandare, oljetankspåfyllningsrör (tvåtums grönt, aj) och massa andra saker som inte flyger i första taget. Tiden vid datorn börjar bli alltmer begränsad.

Men så fort jag kommer att tänka något stort, kommer jag naturligtvis att göra i från mig här.

Underbart skön höstpromenad

Jag skröt ju lite i förra inlägget om att det var så vackert, friskt, skönt osv. Jag känner mig verkligen stark. Syns det på bilden?

91 530

Så många bokförda promenadsteg har jag tagit i denna stund. Just nu är vi i skogen mellan Tranås och Gränna och lever höstmysliv. Igår var det en fantastisk och gnistrande höstdag med rimfrost som hängde kvar hela dagen. I dag regnar det, men vi promenerade på förmiddagen ändå. Känner oss mycket duktiga.

Om vi går en tur igen i eftermiddag, och dessutom en tur imorgon förmiddag, innan vi åker hem, så kommer jag under denna minisemester att ta mitt Etthundratusende steg efter operationen. Det ska firas oavsett när det sker. Jag ska räkna stegen exakt och stanna där det händer. Plocka upp nånting ur ryggsäcken och ha nåt slags seans.

Förslag mottages tacksamt.

Sista föreställningen

Så var det då dags.

I går gjorde jag mitt sista sammanträde som förtroendevald i kommunen. Egentligen skulle jag har gjort det i tisdags, tillsammans med några andra som skulle justera det förra mandatperiodens sista protokoll från kommunfullmäktige. Men jag hamnade på akuten i Skövde i stället. Så igår morse kunde jag på alldeles egen hand kliva in i stadshuset för att som en folkets man garantera att demokratin inte hade satts ur spel heller denna gång. En halvtimme senare kunde jag kliva ut i frihet, fri att att få göra som alla andra, utan att känna krav på att jag ska vara mera rättskaffens, mera moraliskt oförvitlig, mera politiskt korrekt, mer reserverad och tråkig?

Så, nu kan jag med gott samvete låta kompisar hjälpa mig med huset. Jag kan ta med kvitton i bokföringen som tidigare inte ens har föresvävat mig. Kort och gott kan jag se om mitt eget hus. Konstigt att det känns både lite cyniskt och lite bittert.

Självklart passade jag på att göra nåt slags avbön i lokaltidningen. Det handlade dock inte bara om att jag skulle tala om att jag var ett missförstått geni som inte lyckats bli profet i min hemstad. Det handlade om att jag skämdes för att mitt parti inte gjorde vad de kunde för att stänga ute sverigedemokraterna från allt inflytande.

Men ytterst, är det enda som hänt, att jag gjort de stipulerade tre mandatperioderna. Nu är det helt enkelt någon annans tur. Och det är i och för sig ett ganska stort problem. Det finns nästan inga som står på tur. I partisverige av i dag finns det i princip inga andra medlemmar än de som har ett förtroendeuppdrag. Mer och mer börjar jag nog tycka att partierna förlorat sin legitimitet att sovra fram folkets representanter till de beslutande församlingarna. Något bra alternativ ser jag inte, men behovet är stort. Avståndet mellan de valda och väljarna har nog aldrig varit större.

Bitter, vaddå, jag?

Burr

I dag kom jag så äntligen ut igen. Fin vinterdag, kom dock inte upp på berget förrän vid två-tiden, och då var solen i princip redan för lågt.

Kallt, men skönt. Första promenaden efter godkänt arbetsprov.

Nu blir nästa investering, eller kunskap att skaffa, konsten att klä sig rätt. Jag blev frusen, och stelnade ihop mot slutet. Nästan femtusen steg på knappt ett timme.

Och det var inte alla gånger som jag hade koll på när självutlösaren faktiskt tog bilden.

Vad är egentligen en niece?

Eller en nevö. Eller finns bara ordet brorsdotter på svenska? Hur som, barnens kusin E visade sig stark som värsta bilmecken. Hon bor inte bara på landet, utan är också van vid att dra på sig grovarbetarkläderna och ta i där det behövs. Tack.