Sista föreställningen

Så var det då dags.

I går gjorde jag mitt sista sammanträde som förtroendevald i kommunen. Egentligen skulle jag har gjort det i tisdags, tillsammans med några andra som skulle justera det förra mandatperiodens sista protokoll från kommunfullmäktige. Men jag hamnade på akuten i Skövde i stället. Så igår morse kunde jag på alldeles egen hand kliva in i stadshuset för att som en folkets man garantera att demokratin inte hade satts ur spel heller denna gång. En halvtimme senare kunde jag kliva ut i frihet, fri att att få göra som alla andra, utan att känna krav på att jag ska vara mera rättskaffens, mera moraliskt oförvitlig, mera politiskt korrekt, mer reserverad och tråkig?

Så, nu kan jag med gott samvete låta kompisar hjälpa mig med huset. Jag kan ta med kvitton i bokföringen som tidigare inte ens har föresvävat mig. Kort och gott kan jag se om mitt eget hus. Konstigt att det känns både lite cyniskt och lite bittert.

Självklart passade jag på att göra nåt slags avbön i lokaltidningen. Det handlade dock inte bara om att jag skulle tala om att jag var ett missförstått geni som inte lyckats bli profet i min hemstad. Det handlade om att jag skämdes för att mitt parti inte gjorde vad de kunde för att stänga ute sverigedemokraterna från allt inflytande.

Men ytterst, är det enda som hänt, att jag gjort de stipulerade tre mandatperioderna. Nu är det helt enkelt någon annans tur. Och det är i och för sig ett ganska stort problem. Det finns nästan inga som står på tur. I partisverige av i dag finns det i princip inga andra medlemmar än de som har ett förtroendeuppdrag. Mer och mer börjar jag nog tycka att partierna förlorat sin legitimitet att sovra fram folkets representanter till de beslutande församlingarna. Något bra alternativ ser jag inte, men behovet är stort. Avståndet mellan de valda och väljarna har nog aldrig varit större.

Bitter, vaddå, jag?